Lång tid på Åsneön - av Håkan

Bild från nätet av Gaidoronisi-Chrissi Island

Dagarna gick och ett mönster utvecklades. Varje morgon väcktes vi av den brännande solen, som gjorde att det kändes som en tryckkokare i hängmattan. Ganska mycket ”sängkläder” behövdes då kvällarna var kalla.

Nåväl, rutinen var att gå upp till kantinan, träffa de andra och ta dagens första kaffe och frukostbröd tillsammans med familjen. Sedan den obligatoriska vandringen runt ön. På västra sidan fanns en gammal kyrka och intill den en brunn eller vattenådra där vi fyllde på våra flaskor. Efter vandringen var det dags att gå till södra sidan och möta kaptenen, som börjat vänja sig med att vi bar upp grejerna till kantinan. Dagsturisterna skulle också fösas upp till den norra och bästa stranden, där kantinan fanns. Det blev vår uppgift.

Som vanligt drog vi iväg till en annan del av stranden när badgästerna åt sin lunch. Framemot eftermiddagen när kaptenen skjutsat tillbaka badarna samlades vi igen för bus, lek och umgänge på kantinastranden. Mönstret fortfor i många dagar, men schweizarna, Rick och flickvännen hade något fuffens för sig. Jag förstod inte vad de höll på med, men efter ett par dagar när kaptenen kom med sin last fattade jag. De hade koll på almanackan! Kaptenen levererade en tårta som flickvännen beställt och alla backpackers drog igång en jättefest. Det var min födelsedag. Jag hade ingen aning om deras kupp men blev glatt överraskad och tacksam för deras hemliga planer. Festen fortsatte säkert mer än halva natten och till slut ville familjen dra sig tillbaka, med tanke på morgondagens uppgifter. Vi andra drog oss ner till lägret, gjorde upp eld och fortsatte festen till solen började gå upp. Det är en dag jag aldrig glömmer.

Så småningom blev det dags för schweizarna att lämna och resa hem igen. De ville gärna ha en avskedsfest på vår favorittaverna på kajen i Ierapetra, så alla inklusive kaptenen och värdfamiljen åkte med hans båt dit. På eftermiddagen tog vi adjö av varandra och bytte adresser samt drack en del och pratade minnen. Rick och jag hade ju planerat en hämnd för hummern och vid ett obevakat tillfälle packade vi ner en stor sten i en av deras ryggsäckar. Ledordet för oss alla var ju bus! Ingen märkte något så vi tog farväl och önskade dem kalo taxidi . Vi skildes och skrattade oss tillbaka till ön framemot kvällningen.

Långt senare i november när vi var i Stockholm igen fick vi ett brev från Schweiz där de berättade att de fått betala övervikt för ryggsäcken och inte förstod varför. Hemma igen förstod de. Stenen vi hade packat ner stod nu på hedersplatsen, spiselkransen i deras hem.