Efter en veckas paus tyckte kamrater att det var dags att berätta vidare om mina upplevelvelser på Kreta.
När jobbet som engelsklärare tagit slut så stod jag där på den vårvackra ön med slutlön och lite bonuspengar på fickan. Inga stora summor, men det skulle räcka någon eller kanske två veckor om jag var sparsam. Men sedan då? Lyssnade runt i Rethimno efter jobb, men alla väntade in turisterna i slutet av maj, så där fanns inget ännu. Jag fick ett tips från min vän Sokratis att ta mig till Ierapetra, där det fanns chans att få arbete som daglönare i något av de många växthusen….
Jag åkte ner till familjerna i Lefkogia och förklarade vad som var på gång. De önskade mig lycka till och jag lovade att jag skulle höra av mig då och då och berätta hur jag hade det. Sedan blev det blev det en lång resa med bussar ner till staden som ligger nere i sydost på ön. Väl där förstod jag ganska snart, efter att ha vandrat runt på mer eller mindre måfå, att jag behövde leta upp andra backpackers för att få något hum om hur det var i staden och eventuella jobbutsikter.
Småningom hittade jag en grupp något vindpinade personer utanför en taverna. Det var inte svårt att få kontakt och snart förstod jag att det var ”Cretan Villa”, ett enkelt pensionat som gällde att bo på. Ont om pengar, men jag hängde med och där var ett tiotal ryggsäckare som förklarade hur det gick till. På morgonen gick vi alla till en taverna för en kopp kaffe, där en i gruppen betalade för alla. Jag blev förvånad, men snart nog fick jag reda på systemet. Till tavernan kom greker som behövde arbetskraft till allt möjligt. Nu gällde det att se stark och arbetsvillig ut. För det mesta fick tre eller fyra av oss jobb av allehanda slag som att lasta av drickaleverans, jobba på bygge, städa stranden eller följa med till växthusjobb. Vilket som helst du blev utvald till var det alltid hårt arbete med långa dagar och knapp betalning.
På kvällen samlades vi alla på tavernan igen och de som hade haft jobb och fått betalt den dagen stod för notan för allas enkla måltid, samt morgondagens kaffe. Fullständigt, solidariskt, praktiskt, kollektivt leverne, som gjorde att alla ”gick runt”. Gruppen bestod av killar och tjejer från Kanada, Sydafrika, England, Tyskland, Australien och jag. En lycklig tid! Jag hade en fördel då jag lärt mig lite grekiska under de månader jag varit på ön. Så en kort period fick jag arbete i plastväxthusen flera dagar i rad. Jag blev skjutsad en bit utanför staden, gallrade gurkor, plockade gurkor, sorterade gurkor, packade gurkor i säckar, bar gurksäckar, lastade gurksäckar på ägarnas bilar. Tungt och svettigt arbete. Sedan skjuts tillbaka till tavernan för möte med de andra. Tungt arbete hela veckan, men rättvis ”arbetsgivare” som uppskattade jobbet och betalade 800 drachmer varje dag. (Vanligtvis var min dagsbudget 200 drs om dagen plus boendet i Villan). Utöver det tillkom många middagar och frukostar till mina kamrater, vilket naturligtvis mottogs med glädje. Jag hade jättesvårt för gurka i flera år efter det.
Efter ett par veckor kom min flickvän tillbaka efter att ha varit i Sverige sedan julen och vi flyttade till stranden för att spara på utgifterna. Vi gick till jobbtavernan och försökte få jobb varje morgon. Underligt nog blev det lättare för oss då vi var två (!?). Tursamt nog kom vi i kontakt med en kille som hade ett bygge där han behövde hjälp. Jag fick i uppgift att gräva för en avloppsbrunn på innergården och flickvännen lade marmorplattor på ett golv i det nybyggda huset. Vi var där i flera dagar. ”Arbetsgivaren” tyckte att det räckte med 6 timmars jobb om dagen och körde stolt runt med oss till små byar i öster, där han alltid bjöd på mat och dryck. Det var en rolig tid. Det närmade sig högsäsong för turister, så polisen var ofta i staden och kollade. Många backpackers som inte lyckades hålla sig undan försvann. Priserna gick upp över en natt. Ett ägg kostade 6 drs ena dagen. Nästa ville de ha 11. Dags att tänka över vad vi skulle göra. Vi hade lyckats spara ihop lite pengar så vi började tänka på ”semester”…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar