fredag 24 april 2020

Nemea - av Håkan

bild från nätet

Tillbaka efter juluppehållet 83-84.  Hemma med familjen ett par veckor i Sverige återvände jag till Aten i mitten av januari. Ringde genast till Irini (frontestirian-privatskolan) för att säga att jag var redo och på plats igen. Tyvärr hade den senaste ansökan om arbetstillstånd inte gått igenom heller så hon vågade inte låta mig återuppta arbetet med engelsklektionerna. Hon sade att det inte var någon ide att dra till Kreta då det inte fanns jobb hos henne . Besviken undrade jag: Vad göra? Hemflyget gick om en vecka, kassan var skral.

Jag ringde en kille i Nemea, Thanos, som jag träffat och fått god kontakt med under ö luffarna tidigare. Han välkomnade mig till sitt hem och familj för att avvakta/bo/arbeta där. Så jag tog tåget över till Peloponnesos och sedan buss till byn Nemea där han bodde med sin familj. Fantastiska människor tog emot mig mycket väl och lät mig dela deras vardagsliv. Vi jobbade tillsammans med att bygga ett växthus över en ravin som pappan nyligen införskaffat. Där skulle hundratals tomatplantor som mamman och lillasystern förkultiverat sättas ut när vi blev klara.

Det var fortfarande vinter, kallt, fuktigt och blötsnö. Svåra förhållanden och kallt i bostaden. På kvällarna samlades vi i det trånga köket runt vedspisen Åt tillsammans, samtalade och umgicks helt enkelt.

Vi jobbade hårt varje dag och till slut stod växthustaket med sitt plasttak klart. Pappan satte in ett begagnat oljefat packat med sågspån och träflis i plastskjulet. Spån och flis glödde långsamt under nätterna för att hindra frosten. Vi planterade ut tomatskotten på terrasserna vi grävt på bägge sidor i ravinen. Allt flöt på bra (utom att varmvattnet var igång bara an dag i veckan) och jag tilläts dela familjens liv fullt ut.

 Efter tre, fyra veckor kom ett samtal från Irini… Hon orkade inte längre, hade inte fått tag på någon ersättande lärare utan bönade mig att komma tillbaka. Hon sa att hon hellre riskerade skollicensen än att gå under av arbete. Under veckorna i Nemea hade jag lyckats tjäna ihop 500 US dollar på olika arbeten i byn och var redo att ge mig av.

Jag rullade ihop mina saker och skulle packa ryggsäcken som stått lutad mot väggen i fem veckor.. När jag började det jobbet såg jag att säcken var möglig på den sida som stått mot väggen. Så fuktig kan en vintermånad i bergen vara. Tack och adjö till Nemeafamiljen som önskade mig lycka till och all framgång på Kreta. I Heraklio mötte mig en överlycklig Irini och jag började min undervisning i hennes skolor igen. Detta fortgick fram till Påsk, då skolan stängde för säsongen. Fint, men inga inkomster att vänta… Vad gör man då?

4 kommentarer:

  1. Så roligt att läsa Håkan./Py

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja visst är det kul att läsa hans berättelser!

      Radera
  2. Ja mycket värt att berätta finns från "de lyckliga åren". Men även från 2000-talet. Tar en paus men återkommer om det är ok med Anita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du vet att du är välkommen att skriva när du vill :)

      Radera