Målet för resan - av gästbloggare Håkan

Plakias på 80-talet

Alltnog, efter den hiskeliga upplevelsen genom ravinen och i Mirthios by fortsatte bussturen nedåt mot havet igen. På slingriga vägar nedför kom vi äntligen ner på någorlunda jämn mark. Efter en lång svagt sluttande backe närmade vi oss äntligen en liten samling hus.

Ett större hus fanns där. Det var en kombinerad busstation, minimarket, rumsuthyrning och liten servering. Förutom denna byggnad bara ett tjugotal mindre hus, men också en lång strand med massor av mindre fiskebåtar uppdragna i ena änden, för övrigt alldeles tom. Båtarna hade alla stora nystan av gula fiskenät liggande antingen i båtarna eller uppe på kajen. I byn fanns åsnor, getter, grisar och höns gående utan att någon människa syntes sköta dem. Det fanns också ett par kaféer och en bagarstuga där vi fick oss dricka och bröd. De människor vi såg höll antingen på med båtarna eller näten. Några män satt på ett kafé och diskuterade. En del kvinnor höll på med djuren. En rensade fisk, en plockade en höna…

Det var som att komma tillbaka till min mormors tid. Lugnt, fridfullt och bara en handfull backpackers där utom vi. Vi blev kvar hos bagaren till kvällningen. Han lärde oss att spela tavli, bjöd på raki och kunde hjälpa oss med vilken väg vi skulle gå för att komma till stranden vi blivit tipsade om tidigare. Vi övernattade på den långa tomma Plakias-stranden och vid gryningen satte vi efter en kaffe hos bagaren av vidare österut.

Det var ingen lätt vandring över berget, men efter två timmar kunde vi se den långa stranden, Damnoni, som var målet för vår långa resa.( Mötet med Damnoni kan du läsa om i första delen av mina berättelser.)

En liten video från youtube som visar hur det var i Plakias på den tiden

 Du som uppskattar min blogg och vill fortsätta läsa den får gärna donera en gåva via swish
0763289895 (om ni inte har swish går det bra att använda paypal till adressen agrimanaki@hotmail.com