I slutet av oktober hade vi ledigt för då firas ”ochi-dagen”. (Man firar minnet av denna dag då premiärministern Metaxas sa NEJ till Mussolinis trupper att passera genom Grekland år 1940. Landet drogs ändå med i andra världskriget men deras NEJ var ändå ett NEJ till fascismen -Anitas kommentar)
Vi hade inte sett havet på två månader så vi ringde till kafenion-stolpen i vår by, Lefkogia, Rethimno; för att höra om de ville ta emot ett besök. Svaret blev att hotellet var stängt för säsongen men kom hit så får vi talas vid. Eeh? Vi utmanade ödet och åkte… Med ett antal olika bussar med oklara avgångstider kom vi först till Heraklio och sedan vidare till Rethimno. Vi besökte vårt torg där vi fick ett trevligt möte med en överraskad Sokratis, som hade tavernan öppen. Överraskad, då han inte trodde att vi varit beredda att ”övervintra” i bergen.
Sedan buss till byn. Våra hotellvänner körde oss ner till hemliga stranden och låste upp hotellet och gav oss ett rum, tillträde till kök och alla förråd. Vi var alldeles ensamma där, inget folk på någon av stränderna, utom en person, Natascha, som satt på Damnoni, stranden först vi kom till för några år sedan. Hon var alldeles ensam i solnedgången med en fiskelina i händerna på den i övrigt öde långa stranden. En vacker bild i mitt huvud fortfarande.
Byborna skickade ner någon av sönerna på moped med nybakat bröd, ägg, grönsaker och mat till oss varje dag. På kvällarna fick vi alltid besök av några vuxna från byn. De hade med sig färsk fisk, någon kyckling eller annat att laga till och kalasa på tillsammans. Allt vi för övrigt behövde fick vi ta från deras skafferier och vinförråd. I skrivhäftet var alla skrivna sidor utrivna utom mina (vi hade ju inte fått betala) så det var bara att fortsätta skriva upp vad vi behövde från förråden. Vänligare och mer gästfria människor kunde man knappt tro existerade. Vi stannade veckan ut, letade snäckor, beundrade havet och den vackra solnedgången. Inget bad för havet var vresigt med jättestora vågor och antagligen iskallt. Den lilla stranden som varit vårt sovrum på sommaren skulle vara livsfarligt att klättra ner till. Vi gav oss ut på vandringar åt lite olika håll. En dag gjorde vi matsäck och chansade på att ta oss över nästa bergskam österut. Ytterligare en strand som var öde visade sig att finnas där. Tar det aldrig slut?
Du som uppskattar min blogg och vill fortsätta läsa den får gärna donera en gåva via swish
0763289895 (om ni inte har swish går det bra att använda paypal till adressen agrimanaki@hotmail.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar