På väg till Hemliga stället - av Håkan

Obs fotot är av nyare datum

En dag under vår båtluff letade vi fram den kartskiss vi hade fått några dagar tidigare. Skissen som skulle ta oss till det som skulle bli vårt hemliga ställe och även innebära en mer än nu 40 årig vänskap med de tre bröderna och deras familjer.

Färjan anlände Santorini framåt kvällen och vi upptäckte snart att vidare till Heraklio skulle vi inte komma förrän dagen därpå. Törstiga begav vi oss till den enda enkla taverna som fanns i hamnområdet. Några andra öluffare satt där och samlade kraft för att ta sig upp till byn. När de lämnat och vi var ensamma kvar kom innehavaren fram till vårt bord tillsammans med sin dotter. Vi satt och pratade på en knagglig blandning av engelska och grekiska.

Det blev en trevlig samvaro och efter någon timme kom en kvinna fram med en gryta, bröd och sallad. Det var mamman. Mannen frågade om vi ville dela deras måltid. Det var klart så vi tacksamt snubblade fram evcharisto poli. Han försvann med ens och ganska snart kom han tillbaka med en stor kopparbringare med vin samt en flaska vatten. Vi bjöds en jättegod köttgryta. Timmarna gick under dryckjom och många skratt, vattenmelon och raki. Vi märkte till slut att värdfolket gärna ville stänga för dagen. På frågan om de kände till något rum att hyra fick vi ett skrattande javisst till svar. Ni sover i vår taverna så ni inte missar båten i morgon bitti. Sagt och gjort. Med ett uns av tveksamhet uttalade vi den nu kända frasen evcharisto poli och tog fram våra liggunderlag, önskade varandra en god natt.

På morgonen väcktes vi av slamrande och vips stod frukost på bordet. Apelsinjuice, vatten, kaffe, varmt nybakat bröd, en ostkant samt marmelad. Vi åt hastigt vår frukost, tackade för gästfriheten och begav oss att vänta på Kretafärjan. Det blev en lugn resa till Heraklio och väl framme letade vi upp busstorget och bussen som tog oss vidare till Rethimno. Bussbyte! Efter en del frågande och letande bland lokalbussarna kom vi äntligen ombord på en buss det stod Plakias på och så bar det iväg på en till en början ganska bekväm resa, dock i en som vi tyckte ålderdomlig buss med konduktör!

Efter ett långt tag och smalare vägar kom vi fram till ett ställe som såg ut som om vi skulle åka rakt in i berget. Vi kom till en ravin, där den smala vägen slingrade sig med höga bergssidor på ena sidan och tvära stup på den andra. Häftiga vyer om dock lite skrämmande nära stupkanten allt som oftast. (Men det skulle bli värre). När vi äntligen kom ur ravinen såg vi för första gången havet söder om ön. Snart framme tänkte vi. Färden fortsatte rakt genom några byar till tills vi kom till en som var trängre än någon av de tidigare. Vägen tog slut. Var vi framme? Konduktören kom bak till oss, tittade ut genom bakrutan och ropade upprepade gånger till föraren. Vi förstod ingenting, men bussen backade. Den backade så hela bakänden (där vi satt) hängde utanför vägen med avgrunden under oss. Bussen körde fram en bit, backade en bit, körde fram igen och vi hade vänt i byn Mirthios. Tillbaka ett stycke och sedan på slingrande vägar ner not havet. Fortsättning följer...