Bortom bergen - Håkans berättelse

OBS fotot har inget att göra med texten utan det är mitt - Anitas - foto från stranden Seitan Limani

Efter ha varit en god tid på den stora stranden blev vi förstås nyfikna på vad som kunde finnas där borta. En dag bestämde vi oss för att utforska omgivningarna. En ganska svår och halvfarlig vandring över bergen tills vi kom fram till en tom strand som senare fick namnet ”Sweinebucht”. Vi passerade den och kom till en jätteliten strand, kanske bara 15 meter bred. Det var svår klättring ner till den men där fanns ingen utom min flickvän och jag. Det här stället blev vårt nya sovrum de närmaste somrarna. Fantastiska kvällar upplevde vi där i totalt mörker med bara den imponerande stjärnhimlen ovanför samt vacker mareld i strandkanten. Några meter från strandkanten var en klippa som var lika hög som omgivande berg. Den stod på en pelare på bottnen och var helt fantastisk att klättra på och hoppa ifrån. Nu har pelaren rasat och ett stort klippblock, toppen, finns kvar som en jättesten i havet. Vattnet var helt kristallklart, varmt, lugnt för det mesta. Vi kallade den för Snäckstranden, då vi sökte och hittade de mest ljuvliga pyttesmå snäckor där. Alla små snäckor vi fann sparade vi i tomma cigarettpaket.

Efter den här stranden var ytterligare ett berg att gå över. Ännu en tom strand fann vi. Den var lite större kanske 200 meter lång. Helt tom sånär som på en ensam båt med gula fiskenät i. Vi förstod att den besöktes av folk som fiskade och efter en eller två dagar kom det en massa greker dit. Vi klädde snabbt på oss (vi var för det mesta nakna på stränderna) och iakttog vad som hände. Vi förstod att det var helg eller åtminstone söndag eller annan ledighet. Där kom greker i alla åldrar, familjer förstod vi och en del äldre damer helt klädda i svart (änkor fick vi veta senare). Alla badade, damerna med de svarta kläderna på. I sällskapet fanns också en badande man som var prästklädd. Senare förstod vi att stranden ”hörde till” en by en och en halv kilometer upp mot land. Den byn ”adopterade” oss något år senare…

Jag tror att vi är framme vid 1980 nu och vi bara fortsätter att resa till ”Hemliga stället” varje sommarlov. Den här gången ser vi till vår förskräckelse att skelettet till en byggnad håller på att uppföras ungefär 200 meter upp från stranden. Där träffade vi tre bröder (fiskarna) Vi fick genast god kontakt med dem och de förklarade att de var i full gång med att bygga ett litet hotell, då de behövde få in hemgiften till sina döttrar. De försörjde sig på oliver, får, getter, odlingar, fisket och verkade ha det ganska bra försörjningsmässigt, men svårt med kontanter. De hade sex döttrar och bara tre söner sammanräknat På den här tiden måste sönerna och pappan se till att systrarna blev bortgifta innan sönerna/bröderna kunde skaffa fru och familj. Det förekom fortfarande arrangerade äktenskap, men ”mina” tre fiskarbröder var moderna nog att inte omfattas av gamla traditioner utan ville att döttrarna skulle gifta sig av kärlek