Efter en sommar i Sverige - Av Håkan

Sallad på Ammoudi

Tillbaka till hemliga stället 1986 kunde vi äntligen göra oss skuldfria. Maria letade fram skrivhäftet där vi hade skrivit upp allt från de åren (83-84) vi hade levt på kredit, utan pengar. Hon hade alltid svarat ”meta”(senare) när vi frågat om skuldens storlek. Och det var tre år sedan vi började skriva i boken!!! När hon räknat samman allt gav hon oss en jätterabatt med motiveringen att vi var ”filos”(vänner), jobbat och hjälpt till med allt då de byggde upp verksamheten. Efter en hel del ”efcharisto parapoli”(tack så mycket) och kramar nöjde vi alla oss och Maria rev ur våra sidor ur häftet och kastade dem i sopkorgen. En såå skön känsla…

Men vad hade hänt sedan senast? Ett skelett ovanpå vårt lilla hotell skvallrade om en påbyggnad. Skulle vårt hemliga ställe nu bli en turistmetropol liknande de på norra kusten? Det kändes som om stället i så fall skulle gå förlorat. Efter många och långa samtal med bröderna fick vi klart för oss att planen var att utöka med en övervåning med ytterligare sex rum, inte mer. Vi kände oss lugnade med detta besked och gick till verket med att erbjuda våra tjänster som tidigare. Det innebar att skriva skyltar på ty, fr, och engelska till varje rum om papper i toan. Vi målade också två nya skyltar att sätta upp vid avtagsvägarna från Lefkogia, putsade fönster med vinäger och gamla tidningar, bar möbler, lekte och busade med barnen, bistod med att rensa näten efter fisket, solade, badade (tävlade om brunast på stranden), letade snäckor, gjorde utflykter till nästa strand österut, Skinaria, som var helt öde och tom på folk. Där såg vi vår första havssköldpadda, stor, säkert 1 meter lång. Häftig upplevelse. Har inte sett någon så stor sedan dess.

Niki

Koula i min hängmatta

Det roligaste var barnen, speciellt den då yngsta som var nyfiken och frågvis om allt. Nu har hon blivit över 40 år, Niki, och driver en framgångsrik kantina under träden på stranden. En annan kusin, Koula, hade jag engelsklektioner med hela sommaren, när vi inte lekte med min hängmatta eller busade med vad som kom på. Hennes mamma Tasoula är gift med en yngsta brodern, Michails. Han hade i sin ungdom varit sjöman och kunde lite engelska, hade massor med ”sjörövarhistorier!” att berätta från sina resor runt de sju haven. En destination han gärna beskrev var Havanna, Kuba, där allt var i hans smak, Pasok som han var. Kusinpojkarna var redan då införstådda med att arbeta på hotellet eller att det som hörde till skötseln var viktigare än att umgås med oss om inte någon vuxen gav ett ok.

 En dag när vi var på den lilla stranden, Klisidi, som var vårt sovrum upptäckte vi att det fanns en tunnel genom berget som mynnade på grannstranden, nu Ammoudaki. Spännande! Kan man simma genom den? Efter många dyk för att se efter hur det verkade beslöt vi oss att prova. Cykloperna på och gå ner. Tunneln är på kanske 2 meters djup och verkade möjlig att simma genom, men inte första gången. Dyningarna gjorde att man drogs fram och tillbaka där under klippan och det var omöjligt att komma igenom trots att tunneln är högst 3 meter lång. Vi fick invänta en dag med platt vatten innan vi vågade oss på att simma igenom. Med lugn sjö var det inte alls så svårt och detta blev vår genväg mellan Schweinebucht och sovstranden framöver.

Här hittar ni alla tidigare berättelser