Hemliga snäckstranden av Håkan

Jag är så glad att kunna publicera ännu en berättelse-fortsättning på Håkans berättelse från en strand någonstans på Kreta på 80-talet. Tänk på att fotona är privata och får inte användas utan tillstånd. Läs och njut!

Håkan hjälper bröderna med fisknäten

När jag blev tillfrågad om att gästblogga kändes det svårt att välja om jag skulle berätta kronologiskt eller episodmässigt. Jag inser ju nu att årtal och händelser flyter ihop så fortsättningsvis släpper jag kronologin.

Familjerna
Efter något år var skelettet klart. Ett litet ”hotell” i ett plan med 6 rum att hyra ut stod nästan klart. Vi kom ner i början av sommaren och hjälpte till att ställa i ordning inför den förmodade sommarrushen (som definitivt inte blev av). Vi målade väggar och vägskyltar, putsade fönster, rensade fiskenäten och allt annat som blev aktuellt.

Som vanligt var vi där hela sommaren och sov på vår lilla snäckstrand. Vi samlade snäckor till att göra smycken av som vi sett andra backpackers sälja i stan. Det här året hade vi förberett oss och skaffat silvertrådar, earpins av silver, superlim och en massa broderingsgarn. Vi hade ju samlat ju på oss en massa små snäckor och av dem tillverkade vi örhängen, enkla armband och stela halssmycken. Av garnet flätade vi vänskapsband att sälja. När vi hade fått ihop en del begav vi oss till Sokratis torg och försökte sälja… Ingen direkt framgång, men han såg ett slags upplägg som vi alla kunde ha nytta av och bad oss sitta vid ett av hans yttersta bord och jobba med smyckena. Detta skulle så klart locka gäster till hans servering. Det gjorde det och vi sålde lite. Fördelen för oss var fri mat och vin och för honom att folk att stannade till och åt vad han hade att servera för dagen.

Familjerna var så klart mycket engagerade i att färdigställa sitt xenodoxeio (hotell) så massor med vänner till dem kom ner från Rethimno och hembyn. Hela familjerna deltog också deras barn som vi lärde känna väl. Snart blev vi alla rejält delaktiga i vardagslivet där och även uppbjudna till deras by. Där träffade vi bland andra brödernas sjuka mamma som de tog hand om. Hon var urgammal, svag och sängliggande. De tre bröderna turades om månadsvis att ta hem och sköta sin gamla mamma till sina hus. En gång när det var dags för byte fick vi hjälpa till att bära henne i sin säng tvärs genom byn. Det kändes som en hederssak att göra detta och komma dem alla så nära.

I den lilla byn bodde det kanske ett par hundra människor. Där fanns ett par tavernor, en liten minimarket och två kafenion (Pasok och Nea Demokratia). Det var viktigt för oss at sitta vid ”rätt” kafé, då familjerna var starkt engagerade i Pasok.(Pasok och Nea Demokratia är de två stora partierna som alltid tidigare har regerat landet - Anitas kommentar) Utanför det ena stod en betongstolpe med en högtalare på. Vi hade sett den men inte vidare reflekterat över den. En dag hördes en raspig stämma eka över byn:”Tilefeno!” och något mer som vi senare förstod var ett namn. En man kom springande till kaféet och tog emot samtalet. Det var den enda telefonen i byn!

Nere vid strandhotellet fanns förstås vare sig telefon eller elektricitet. Det löstes med mopedåkande bud fram och tillbaka till byn. Strömmen kom från en stinkande dieseldriven generator som stod i ett litet betongskjul en bit från hotellet. Skjulet döpte vi till Karposi hotell, eftersom en korsikan, Marco, brukade sova där de gånger när han inte orkade gå de 200 meterna till stranden på kvällen. Ytterst sällan bodde vi i rum, kanske bara en natt i veckan då vi tyckte att det var dags att se över hygienen och ta sötvattendusch som omväxling. Alla måltider åt vi hos dem och eftersom jag lärt mig att skriva (fonetiskt) på grekiska antecknade jag i en skrivbok allt vi beställde. Betalning var det aldrig fråga om. Det tar vi sedan, var det stående svaret då vi ville ha status på skuldsättningen