Ett helt år på Kreta? Av Håkan

Skolavslutning (privat foto, får ej användas utan tillåtelse)

Efter några års besök på det hemliga stället och alla vänliga människor jag mött inträffade ett tvivel som grundades i upplevelserna på Korfu: Är alla dessa människor jag lärt känna så generösa och gästvänliga som de ger sken av, eller vill jag inte se eventuella bakomvarande motiv?

Jag bestämde mig för att spara ihop så mycket pengar som möjligt och försöka stanna en längre tid på Kreta. På den tiden beviljades tjänstledighet för att prova annan verksamhet. Jag slirade lite på sanningen och sa till min rektor att jag hade kommit in på en frisörskola i London och ville ta tjänstledigt. (Tanken var ju så klart att tillbringa ett år på ön). Det gick bra och ledigheten beviljades. I början av juni 1983 (vilket jag är säker på) bar det iväg med Balkan Airways till Sofia, planbyte och sedan Aten. Detta var det billigaste sättet att komma ner, vilket vi använde i många år.

Jag började som vanligt min resa med färja från Pireus och besökte några öar i Cykladerna. Vi var ett gäng från olika länder som hade lärt känna varandra de senaste åren och bestämt att träffas den 4:e juli varje år. Min flickvän reste senare än jag, men anlände dagen innan vår meeting. Det visade sig snart att de flesta gamla vännerna dök upp och vi hade ett par riktigt galna partydygn innan det kändes att det var dags att dra vidare till Kreta. Färja till Santorini, en oförglömlig natt i hamnen och ny båt till Heraklio nästa dag. Lufsa iväg till bussterminalen och leta rätt på bussen till Rethimno. Vid den här tiden körde inte alla bussar new road, så vi kom förstås på en old road buss. Resan var verkligen intressant. Bussen stannade vid varje vägkorsning och fylldes till slut. Svartklädda tanter, högljudda ungar, damer med jättelast av grönsaker och till och med en låda med kacklande höns klev på efter vägen. Och glöm allt vad AC heter! Resan tog nästan dubbelt så lång tid som med en modernare buss som tog new road. Bussbyte igen och vidare söderut till Paradiset.

Väl framme tog vi oss genast till Hemliga stället med traktorskjuts från byn. Blev älskvärt hälsade och kom snart in i de vanliga rutinerna med familjerna. Fixa, ta hand om fiskenät, ordna med rummen, leka med barnen. Vi var där i många veckor och vartefter hade några andra backpackers, liksom vi, råkat hitta stället. Familjerna och vi packers blev ett sammansvetsat gäng och satt ibland på hotellets trapp och busade. Om det kom några nya och frågade om rum kollade vi in dem och sedan på varandra, nickade eller skakade på huvudet. Bröderna var noga med att nykomlingar skulle passa in. För männen i familjerna verkade det vara viktigast att få till en bra atmosfär hellre än att få så många gäster som möjligt. Vi hade jättekul, inte minst Marko bidrog till det.

Barnen gick alla i byskolan, inte särskilt många där. Vid skolavslutningsdags pyntade och friserade min flickvän flickorna så de såg fina ut. På avslutningsbilden finns sammanlagt sex av kusinerna. Två har vuxit från skolan och går på annan ort. En är ännu inte i skolålder. Uppskattat av alla i byn att vi var där och deltog så gott vi kunde.

Till slut började kassan bli skral och frågan om hur vi skulle klara året blev mer och mer akut. Vår vän Sokratis vid torget i Rethimno kunde hjälpa oss. Hans slaktare som också besökte hotellet då och då behövde hundvakt när han jobbade. Perfekt för min hundälskande flickvän. Hon tog uppdraget och samtidigt ett bar/hotell jobb på ett vinteröppet hotell i Rethimno.
Jag bev tipsad om ett frontestirio (privat kvällsskola) som behövde en engelsklärare