söndag 25 december 2011

Välkommen till Sverige



Torsdag morgon strax efter 5 började vår resa. Flyg till Aten. Några timmars väntan i Aten, alldeles lagom för att strosa omkring lite, äta lite och dricka en capuccino. Så SAS direktflyg till Arlanda. Sommartid när vi inte kan resa är ju allting mycket lättare med direktflyg direkt från Chania, men vintertid måste man alltid ta sig till Aten först och reser man med andra flygbolag är det ytterligare ett byte också i t ex Köpenhamn, Wien eller Frankfurt. Allt funkade bra och väl framme på Arlanda hade vi en par timmars väntan på tåget som skulle ta oss till Bollnäs. Tågbiljetter inklusive sittplatsbiljetter hade vi redan bokat över internet och barnen såg fram emot att sitta och spela lite kort ombord och jag tänkte sova en par timmar. Tåget inkom. Vid första dörren i vår vagn gick det inte att komma in. Snabbkoll att hela familjen och alla resväskor var med när vi snabbt tog oss till dörr nummer två. Omöjligt att komma in. Ända ut till dörren var det fullt med folk och resväskor och ingen gjorde den minsta ansats till att röra på sig så att vi kunde komma in. Snabbt iväg till dörr nummer tre. Samma syn väntade oss där. Vad gör vi? Missar tåget? Nej, vi satte igång med att klättra över resväskor och knuffade oss fram för att hitta en liten plats att stå på. Jag var arg, jag var upprörd. Vad f.....n var detta? Det var omöjligt att röra sig. Vi blev stående där vi var. Vad skulle hända nu? Skulle vi stå upp i 2,5 timmar? Ja, det fick vi göra!! Jag pratade och diskuterade med min man på grekiska. Till slut sa min man till mig. -Anita, det är bara vi som hörs. Då upptäckte jag att trots ett enormt överfullt tåg så var alla så tysta och behärskade. Ingen verkade vara upprörd. Skulle det ha varit i Grekland så skulle det ha varit massor av diskussioner och ljudnivån enorm.
Något annat jag reagerade på var att information som gavs ombord var hela tiden på svenska. Inte ett ord engelska. Inte alls turistvänligt.
Barnen var ledsna, trötta och besvikna. På resande fot från 5 på morgonen och nu fick de stå upp på ett tåg! Men till slut var vi framme i Bollnäs och där blev så väl bemötta av våra närmaste att vi glömde helvetesresan. Nu kunde vår semester börja.

tisdag 20 december 2011

Olivplockning




Dags att skörda de få olivträd vi har. Vi har bara 6 olivträd på vår egen tomt, men sen tar vi hand om en släktings träd på tomten bredvid också. Så maken har varit sysselsatt en par dagar med det och barnen har hjälpt till lite grann också. Nät läggs ut under träden och så slår man ner oliverna med ett verktyg som kan liknas vid en visp som snurrar och slår till kvistarna så oliverna ramlar ner på näten. Så rensar man de från kvistar och packar i säckar. Iväg till olivoljefabriken för att bli till olja. Maken vill gärna ha med sig en flaska färsk olja till Sverige så han har något att äta i jul....han är inte så förtjust i sill och rödbetssallad...
Den färska oljan är ganska stark och bitter i smaken, jag tycker den blir godare när den stått ett tag och blivit lite mildare. Men visst är det gott att hälla lite olja på en tallrik, salta med lite grovt salt och doppa ett riktigt färsk lantbröd i det.

söndag 11 december 2011

Söndagsfunderingar...


Nej, det blir inget pepparkakshus i år. Det har inte blivit pepparkakshus på många, många år. Bland de första åren jag var här så gjorde jag ett riktigt fint och självklart blev halva makens släkt avundsjuka så jag gjorde några till för att glädja dem. Men vad ingen, och inte jag heller, hade räknat med var att luftfuktigheten är så hög här så det tog inte många dagar så hade taken på alla hus rasat in. Väggarna rasade ihop och snart var det bara mjuka, läskiga pepparkaksbitar kvar. De fina stora hjärtana som jag hade gjort och hängt i röda sidenband ramlade förstås ner när fukten tog tag i dem. På alla mina år här har jag väl gjort pepparkakshus några gånger till för att glädja barnen men då har vi ätit upp det i stort sett på en gång. Vad jag kommer ihåg när jag var liten så hade vi de stående ganska länge innan vi åt upp dem. Även om det här inte blev förstört av fukten så skulle vi ju ändå inte kunna äta av det efter att miljoner flugor har gjort sina besök på det om vi hade det stående utan att täcka det. Ja, det här funderade jag på såhär idag den tredje advent. Och tankarna började med knäckebröd. Jag är inne i en period då min trigeminusneuralgi gör sig påmind. Inte så väldigt allvarligt, men jag är lite försiktig när jag äter och pratar för att inte väcka upp nerven så den ska orsaka mig smärta. På morgonen när jag vaknar så brukar den tyrannisera mig i ungefär en timme men sen brukar det lugna sig lite. Och vad har det med knäckebröd att göra? Jo, vi ska ju till Sverige över jul. OCH det jag längtar mest efter är knäckebröd med julskinka och senap. OCH om jag har ont så är det omöjligt att äta knäckebröd. Det blir alldeles för mycket jobb för tuggmusklerna som väcker upp nerven som gör illa mig. Jag blir galen om jag inte klarar av att äta det. Då säger min man att jag kan ju blöta det så det blir mjukt. Det hörs ju att han inte växt upp med knäckebröd. Knäckebröd SKA vara hårt. Och då började jag tänka på det här med skillnaderna som är små grejer i vardagen, som man inte tänker så mycket på men som finns. Fukt och flugor...

lördag 10 december 2011

Svensk julbazar





Idag var det dags för den årliga svenska julbazaren. I år fick vi hålla till på Nesakis pizzeria i Kalamaki. Nesakis är verkligen väl värt ett besök. Väldigt goda pizzor och härliga sallader.

Jag är inte alls aktiv i föreningen och jag beundrar verkligen de som håller på och fixar och donar. Jag nämner inga namn för då glömmer jag säkert att nämna någon. Ni vet själva vilka ni är som ser till att vi varje år får en julbazar. Och ni som inte besökte bazaren, gör det nästa år. Det hålls försäljning av svenska matvaror, servering med glögg, lax-, skink- och köttbullssmörgåsar, lotteri med massor av fina priser, svenska skolan säljer hembakat, ett bord har fina julsaker som pyssliga föreningsmedlemmar gjort, JAG hyrde ett bord där jag sålde julsmycken och lite annat. Och sen kom ju höjdpunkten LUCIATÅGET med barn från svenska skolan som sjöng lucia och julsånger. En fin tradition och ett tillfälle att träffa andra svenskar som man inte träffar övriga tider på året.

torsdag 8 december 2011

Daratso





Igår eftermiddag tog jag en promenad upp till byn Daratso för att besöka min väninna Ilona. Vi har känt varandra i flera år och vi säger alltid att vi ska ta en kaffe tillsammans men tiden bara rullar på och det blir aldrig av. Men nu hade vi bestämt tid och plats innan för att det inte skulle rinna ut i sanden den här gången också. Daratso är en by som består av blandad gammal och ny bebyggelse. Ilona har ett riktigt charmigt gammalt hus. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo i ett sånt. Bara portalen innan du kommer in på gården skapar nyfikenhet. Man vill så gärna gå in och se vad som finns där bakom. I gamla byar kan man ofta se det här. Först en portal som man går in genom. Sen ligger där innanför en innergård med några hus. Jag kan se framför i gamla tider när det sjuder av liv där på innergården. Barnen leker. Gamla svartklädda gummor sitter och handarbetar. Från de öppna fönstren kommer ljuvliga dofter från grytorna som puttrar på spisen. Jasminen på gården doftar så underbart och cikadornas spel blandas med barnens röster. Ordet stress finns inte utan du lever ditt enkla liv i byn. Gemenskap är helt naturligt och är inget du behöver söka efter utan det bara finns där i livet på innergården.

Ta gärna en promenad upp till byn Daratso en sen eftermiddag om ni har möjlighet. Enligt mitt tycke ligger en av de absolut bästa tavernorna där. Mitt på på torget hittar ni Nikos Taverna. Sena sommarkvällar kan det vara svårt att få bord där eftersom den är väldigt populär bland grekerna. Maten är enkel och vällagad och mycket är egenodlat.